Jag tänkte mycket på döden. Och förlora någon när jag såg på dokumentären. Jag tänkte först att dom kan väl inte bli lika sårade som vi när dom förlorar någon. För det är lite som en vana för dom. Att se någon dö och att förlora någon nära är liksom vardag för dom. Men dom blir ju verkligen lika förkrossade. Så man vänjer nog aldrig med döden.
Jag har egentligen inte mycket att jämföra detta med. Antar att jag aldrig upplevt eller hört något liknande. Och Rosengård vet jag inte mycket om. Men jag tror ändå att det finns likheter med oss. För där handlar det nog i början mycket om grupptryck, och gå med dom eller dom för att det är tryggast för en. Och det finns det ju också här i Apelskolan. Man är rädd för att lämnas ensam.
För att få stopp på att samhällen inte ska bli som "La Campanero". Hjälper det nog inte med att sätta alla i fängelsen eller förbjuda droger. Det gör nog bara att det blir mer illegalt. Jag tror man ska satsa på att bygga upp samhället. Starta företag eller industrier där. Så att folket där kan få riktiga jobb och tjänar pengar till utbildning och en framtid. För man hörde ju på många att dom ville där ifrån. En bra utbildning så man kan bli det man vill och tjänar pengar för att kunna fly därifrån.
För alla gäng och ligor börjar nog med att människor är fattiga och utan framtid. Att man går med i ligor för att man tror att man kan få hjälp och inte känna sig så hopplös. Och känna att man är en del av något.
Så att förbjuda en massa saker som vapen eller droger hjälper nog inte till så stor del. Man måste kunna ge alla en chans att få en framtid. Annars kommer det bara gå en ond cirkel runt runt, om igen.
