Jonas låg insjunken in något mjuk när han vaknade. Han var varken kall eller varm. Han var så stel efter kylan som hade gripit tag om honom att han inte kände något, och han kunde inte rör sina armar eller ben. Men han klarade att lyfta lite på sitt huvud och insåg snart att han låg i snö. Han såg Gabriel ligga mot sitt bröst och blev snabbt rädd. Tänk om han känner det han inte längre känner. Känner den hårda och bitande kylan som Jonas kände i den svidande vinden. Jonas tänkte att han måste gör något men ingenting gick. Han försökte med alla sin kraft att resa på sig men inget hände. Gabriel låg ihop krupen som en boll och rördes sig inte heller. Om Jonas skulle kunna få fram ett sista minne av värme så kanske skulle han kunna resa sig. Jonas försökte få fram bilden av den stora runda solen. Bilden fanns där men inte värmen. Bilden i Jonas huvud började blekna och till slut var den helt bort. Minnet var bort och Jonas förstod att han nog aldrig mer skulle få uppleva värmen av det stora starka ljuset igen.
Så var skulle Jonas kunna få kraft och värme ifrån? Det måste väl finnas någon annan värme än de strålar det starka ljuset gav? Jonas kom då att tänka på den lilla stugan med familjen, där det fanns kärlek och tryggheten. Där kyla inte existerade. Nu kände Jonas att krampen och den stelna känslan i bröstet började släppa och gled runt ådrorna i armarna och tillslut till benen. Och Jonas orkade nu lyfta på sina ben och resa sig. Gabriel rörde sig fortfarande inte. Att bli av med sitt sista minne av värme vad det sista Jonas ville. Men när han såg Gabriels vit bleka kinder som blev mörkare mörkare upp mot ögen, förstod Jonas att det var det enda han kunde göra. Jonas lät sin kalla hand glida in under Gabriels rygg under det frusna stela tyget. Han tänkte på den varma kvällen framför spisen. Och barnens ansikten när dom drog och slet i papprena. Och hur varmt det hade blivit av kärlek i rummet när familjen kramade om varandra. Gabriels kinder ändrade färg och det var när Jonas var helt kalla och tom som Gabriels mungipor gick upp och han plötsligt började hosta. Gabriel öppnade sina ögon. Han hade fått tillbaka det lilla ljuset i sina ögon som han inte hade han inte haft på väldigt länge.
Det var grått och ganska mörkt när Jonas och Gabriel slutligen hade orkat sig upp ur snön. Jonas kom och tänka på det minne han hade av något litet ljus som han hade sett i farten ner för baken. Ett ljus som han såg innan allt blev mörkt och känslolöst. Ett litet ljus som Jonas tycket såg ut som en liten stuga.
Den måste ju finnas här någonstans. Eller var allt en dröm. Nej, minnet var så starkt den måste vara sant. Det var i den stunden Jonas hörde ett svagt rop någonstans lång lång borta. Klumpen i Jonas mage blev lättare och han vände sig om. Dom var inte längre ensamma. Långt där borta såg Jonas en svart figur med en varelse jämte sig. Jonas kom ihåg att varelsen kallas hund. Hunden sprang och Jonas blev rädd när han upptäckte att hunden var på väg mot honom. Figuren sprang efter och snart stod figuren mitt i mot Jonas. Figuren var en man kanske i Jonas far ålder. Mannen var smal men såg ganska stark ut med stora ådriga händer.
”Hej” sa mannen och log ” Du får ursäkta mig, jag är lite nyfiken, men du förstår, jag brukar inte möta många på mina promenader. Var kommer ni ifrån?”
Mannen gnuggade sina hand i det stora skägget och han såg lite bedrövad ut.
”Ja, dom flesta bor ju i stor staden här på ön. Och här på öns norra sida bor det inte många”
Jonas bara stirrade på mannens hand som gled mot det tjocka skägget. Jonas visste inte vad han skulle säga. Hur mycket han skulle berätta. Skulle han berätta var han hade börjat sin långa resa?
”Jag, jag vet inte” fick Jonas fram.
”Men har du kommit vilse min lilla vän” mannen la nu sin stora hand på Jonas axel ” kom, kom så skyndar vi oss in i värmen, du ser så frusen ut.”
Jonas funderade en kort sekund över om han verkligen skulle gå med mannen. Men Jonas förstod att han inte hade något annat val.
***
Det var mannens stuga ljuset kom från. Efter en stund i mannens hårda trä soffa framför det lilla stearinljus hade både Jonas och Gabriel fått tillbaka sina rosiga kinder och deras händer var inte längre ömma och stela.
”Så... var var det kommer ni ifrån? Jag menar, ni måste ju vara på besök här?”
Jonas ville verkligen berätta men han visste inte om mannen skulle förstå. Denna värld är så annorlunda. Precis som om mannen inte hade en aning om den värld Jonas kom ifrån. Precis som om den aldrig funnits.
”Jag kommer från Enahanda” viskade Jonas nästa ohörbart.
”Enahanda? Det känner jag igen. Var ligger det?”
Mannen såg med nyfikna ögon på Jonas. Jonas visste inte var Enahanda egentligen låg, han visste ju inget annat än Enahanda. ” Jag vet inte riktigt”
Mannen tystnade en stund och Jonas kände sig dum.
En lång stunds pinsam tystnad hade lagt sig i mannens kök där Jonas satt och stirrade i ljusets låga tillsammans med mannen och Gabriel bredvid sig. Mannen såg bedrövad ut, precis som man höll inne något. Mannen reste sig plötsligt upp och kom snart tillbaka med en stor brun bok. Boken såg gammal och sliten ut och Jonas tyckte den var väldigt lik de böcker ”givaren” hade i sitt Annexet. Jonas granskade boken noga följde den med blicken.
”Det här förstår du, detta är min gamla fars bok. Man fick aldrig läsa den själv men far berättade många av sagor ur den när man var barn.” mannen log lite snett och drog med sin stora hand varsamt över boken. ” Alla som äger en bok som denna måste förstör den innan man dör. Varför vet jag inte men det har alltid varit något skumt över dessa sagor. Men min far dog hastigt för många år sedan. Han hann aldrig göra sig av med den.” Jonas kände sig obekväm och rörde lite nervös på sig. ” Det står här om en samhälle som heter Enahanda, men det är väl inte där du kommer från? Detta är ju bara sagor.”
Sagor? Jonas visste inte var sagor var men på mannens tonfall verkar det vara något overkligt. Något påhittat. Men Jonas tyckte denna värld var påhittad. Han hade ju hört om denna värld men den var ändå så overkligt. Utan känslor. Men nu var det som alla känslor spritt sig och man hade glömt den värld Jonas och Gabriel kom från.
